Snittet

Foglossning i vecka 16. Kryckor och näst intill orörlig sista tiden. Det blev planerat snitt för oss…Inte som vi tänkt oss som gått på profylaxkurs och tränat på att vara ett team till förlossningen.

Det här är min förlossningsberättelse från vårt planerade kejsarsnitt.

På morgonen den 7 september 2007 gick vi upp 5 för att hinna till Södertälje BB till klockan 7. Vi var ganska lugna med tanke på vad vi hade framför oss denna dag. Jag var jättehungrig eftersom jag fastat sedan 22 kvällen innan. Med Mini i magen är det klart att jag var superhungrig. Bebben var ju så aktiv under hela graviditeten.
Väl framme på BB blev vi inskrivna. Jag fick på mig sjukhuskläder och man satte band runt min handled. Jag fick en kanyl i vardera hand.
Vi fick veta att vi inte alls skulle få komma upp till OP vid 8 som vi först fått veta utan att de haft så många akutsnitt under natten och morgonen att vi skulle få vänta.

Trots att väntetiden bara blev tre timmar var det en mycket lång tid just då. Vi väntade ju på vår bebis! Det var en konstig känsla att veta när man skulle få barn. I flera veckor gick vi ju och visste datumet.

Två sköterskor kom och presenterade sig för oss, den ena hette Sabina och var Barnmorska och det var hon som skulle vara med och ta hand om Solbebisen då han kom ut. Hon var jättegullig under hela vistelsen på BB. Man satte en kateter för att blåsan ska vara tömd under hela operationen och sen fick jag ställa de frågor jag hade. En profylaktisk spruta med antibiotika fick jag med. M och jag grät en tår tillsammans av all nervositet och lycka som vi hade inom oss. Jag började bli mer och mer nervös desto mer klockan blev.

Vi lyssnade på radio och pratade om allt möjligt medan vi väntade. Vi pratade mest om bebisen och hur vi trodde han skulle se ut. Vi visst ju att det skulle vara en kille eftersom vi varit på 3D UL i vecka 28. Då bestämde vi oss också för namnet Isak av de namnen vi hade som alternativ.
Tillslut kom Sabina in och sa att det var dags. De skjutsade upp mig i sängen jag redan låg i och M som nu fått på sig operationskläder gick med. Jag kände mig helt lugn, antagligen var jag så vettskrämd att jag blev helt cool.
Väl uppe på OP gick de förberedelser som var kvar snabbt.
Vi fick hårnät på oss båda två och M såg riktigt kul ut i sitt han som nästan inget hår har.

Vi fick träffa OP teamet, de var 8 totalt. En som stod vid mitt huvud hela tiden, en som tittade på hjärta/ syresättning, en narkosläkare, en kirurg och en sköterska som assisterade denne, Sabina barnmorskan och en extra barnmorska ifall något skulle vara fel på Solbebisen då han kom ut. Och så en barnmorskestuderande.
Väl inne på OP blev jag supernervös. M fick sitta vid min sida då de skulle lägga spinalbedövningen. Jag som hade så ont i fogar och rygg fick svårt att sitta ihopkrupen framåt och jag grät en hel del.  Man kan få ligga ned men det passade inte på mig av någon anledning.

Narkosläkaren var en  duktig kvinnlig läkatre  och hon fick prova två gånger innan hon fick in sprutan på rätt ställe.. Tydligen rätt mycket som sitter där den skall in. Det var inte behagligt, och gjord lite ont, men det är ju aldrig ”bekvämt” att få en spruta. Jag profylaxandades så gott jag kunde. Det blir lätt så att man spänner sig när det gör ont och då gör det ju ännu ondare. Jag var nog rädd inför operationen eftersom man inte riktigt har koll på vad som ska ske och jag vill ju gärna ha koll på allt i minsta detalj.

 M var ett bra stöd och fick mig att tänka på annat så gott det nu gick. Alla sköterskor var också jättebra med att få mig att koppla av och andas lungt.

Spinalen bedövar inte helt utan är som en tandläkarbedövning. Narkosläkaren tar en tuss bomull med kall sprit på för att avgöra om man är bedövad på rätt sätt. Om man känner att tussen är ”varm” har bedövningen tagit. Sedan jämför dem om det är kallt eller varmt på olika områden nedanför bröstet. Det var en läskig känsla att vara bedövad men att känna.
Sedan var det dags för operation. Jag var uppkopplad med dropp och en kanyl var redo för morfin. Man hade hela tiden koll på blodtryck och syresättning.
Vid det här laget var M mer nervös än jag. Vi skulle ju när som helst få möta vår lilla kille!
Sedan satte kirurgen igång och det drog och spände i magen och ovanför bröstet. Konstig känsla. Det är en ganska brutal operation eftersom de bökar i magen på en och det känns.

Solbebisen skrek redan innan han var ute. Ett gällt men starkt skrik kom inifrån magen. Då sa jag: “Skrik lite mer för mamma”. Kirurgen och en av barnmorskorna sa att det var en pigg bebis vi hade fåttt. När jag såg att de lyfte upp han fanns inga rädslor för att något skulle vara fel. Han var så vacker. Alldeles blå/ röd och full med fosterfett- Han var alldeles tyst.

4 minuter efter att kirurgen börjat var vår son ute. Klockan var 10.37. Efter att ha blivit lite avtorkad och att navelsträngen klippts av kom han upp på mitt bröst och låg där alldeles lugn med sina stora blåa ögon. Han verkade så harmonisk och han tittade storögt på mig och mannen. Jag fick ligga med han på bröstet i ungefär 5 minuter sedan gick mannen och barnmorskan Sabina ut till ”barnrummet” och de undersökte han som man vanligen gör. Apgar och allt var toppen.

Sedan kom mannen in med han tillbaka till mig och medan de sydde ihop mig, vilket tog ca. 25 minuter, låg Solbebisen och började amma som smått. Jag hade redan mycket råmjölk vilket jag är mycket tacksam för så här i efterhand.

 Jag var så lycklig, han var fullkomligt underbar! M och jag bara tittade på varandra. Och Solbebisen tittade storögt på oss och allt runt omkring med sina stora blå ögon. Det fanns inget att säga. Han var vår son!
Sedan fick vi skiljas åt. Jag skulle till IVA och där fick jag ligga en timme för att de skulle se att jag mådde bra efter OP. M och Isak fick vara på vårt familjerum tills jag kom ned, han satt blixtstilla med han på bröstet och hade inte vågat röra på sig;-).

M fick sköta om Isak i två dygn innan jag kunde komma ur sängen. De missade mitt smärtstillande första dygnet (!) så jag hade superont i snittet. Dessutom hade jag förlorat en hel del blod under OP, 1 ml. från att behöva transfusion. Tur att jag slapp!

Jag var mör efter operationen, jag tror många glömmer att ett kejsarsnitt är en bukoperation och ett stort ingrepp. Jag hade starka eftervärkar med och jag fick ont när jag ammade då livmodern drog ihop sig men då fick jag morfin så var det okej. Det var en mycket annorlunda upplevelse att få sitt barn till sig på det sättet. Men jag måste vara ärlig och säga att jag tyckte det var obehagligt och att det gjorde ont i huden då de drar i en mycket. Jag vet ju inget annat än att vårt barn kommit till oss via kejsarsnitt men jag skulle aldrig välja det självmant. Att komma upp och gå var en pärs, foglossningen kändes av och jag fick bita ihop och kämpa på. En jättebra sjukgymnast kom och hjälpte mig med övninar som jag skulle göra. Man har ju trots allt ett snitt som skall läka och som känns. Och man har eftervärkar som alla andra och eftersom man är snittad i livmodern känns de mer och det gör också mer ont när man ska börja amma. Jag tog morfin när jag behövde och det är jag glad för. Man ska absolut inte ha ont efter ett snitt!

 Alla sköterskor och läkare på Södertälje var super! Jag skulle rekommendera vem som helst att föda där. De har barnläkare dagtid.

Innan vi åkte hem tog man bort agrafferna (häftstift som man häftar ihop snittet med) det kändes inget alls. Man kontrollerade att det läkt bra och tejpade ärret. Vi fick ligga kvar i 4 dagar på familjerum och maten och allt var bra. Vi var hemma igen den 11 sept. Då hade min mamma lagat middag och fixat till hemma hos oss.
Det var så skönt att komma hem till vårt egna kryp in.
Efter 3 månader gick jag någorlunda normalt igen efter foglossningen men jag har än i dag ont i ligamenten och ryggen av foglossningen vid större ansträgningar.
Stygnen läkte bra på ena sidan men blev lite rött och fult på andra då jag fick en liten blödning på den sidan av såret. I dag ser ärret mest ut som ett litet vitt streck.

Men tänk att sonen kommit ut genom min mage så där? Det fattar jag fortfarande inte… Trots att jag inte kunde föda “normalt” upplevde jag och M att förlossningen var fin. Att få möta sitt barn kan inte vara annat än fint och hur de kommer ut är inte det viktiga i kråksången…