High need baby- Vår historia

(Innehåller känsliga avsnitt)

Jag har så många gånger tänkt att sätta ord på vår resa sedan den 7 september 2007 då vår älskade Solbebisen föddes. Det är inte lätt och givetvis kan jag inte få ned allt på pränt men här kommer en början:

När vi fick Solbebisen i september 2007 blev livet minst sagt förändrat.

Hur ska man kunna förbereda sig på att få ett barn? Det är omöjligt. Man kan känna en försmak av den enorma kärleken och förväntan är enorm. ”Ett barn växer i min mage, vårt barn och det ska vi ta hand om”. Läskigt och underbart på en gång.

9 månaders väntan och många gånger oro: ”Vad händer om det inte är friskt,  tänk om det dör vid förlossningen…”

Och sen när barnet kommer en utelämnande känsla: ”Vi har ansvaret för denna lilla människa”.

Allt man trodde att man skulle ha koll på blev i samma sekund som man fick denna lilla till sig som bortblåst.

Jag kan i dag tacka ”amningshjärnan” (ni vet den som gör att man glömmer det mesta) för att man just glömde mitt i allt hur jobbigt det ibland var; Bristen på sömn, ömma tuttar, obefintliga toalettbesök, snabbtvätt med liten i famnen och barnvagsnpromenader och barnvagnsrull inomhus tills man somnade stående.

Sedan alla underbara stunder av närhet, en samhörighet mellan mamma och barn, dessa små ögon som plirande tittar en med behov: ”Jag hör ihop med dig”. Små, små kinder och fingrar som jag räknade och tänkte: ”Du kommer från mig”.

Vi fick en liten kille som minst sagt var aktiv. Redan i magen var han en vilding och mannen och jag skojade om att han skulle få just det som mellannamn: Vilding.  Han vaknade alltid i magen vid 5 tiden på morgnarna och det gör han än i dag 🙂

Han var och är än i dag en hugrig stor kille. Jag ammade hela tiden. Redan på BB låg jag dygnet runt med öppen nattskjorta och liten snuttade som han ville. Fri amning fungerade för oss och sonen har vuxit och mått väl.

Koliken kom som ett brev på Posten då Solbebisen var en månad. Innan dess var det som att en liten kommit in i våra liv och bara sov och sov och sov och sov. Jag och mannen tänkte: ”Men var det bara det här??”  Och så: PANG!!

Fram kom en liten skrikande kille som ständigt hade ont i magen. Vad vi än gjorde så skrek han; Från ungefär klockan 17 till 23 tiden varje kväll. Vi hamnde i chocktillstånd. Hemma rådde undantagstillstånd. Ingenting utanför fanns.

Min mamma kom och avlastade och lagade matlådor till frysen. Också hon bar och vyssjade och torkade mina blöta kinder. Vad vi gjort utan henne det vet jag inte.

Vi fick jobba i skift och jag glömmer aldrig den extrasoffa som hamnade i vardagsrummet där mannen mången gång somnade helt utmattad med liten på bröstet för att i ottan vakna av att solen lyste in genom fönstret. Vi gick och gick och gick och vyssjade och vaggade och promenerade med denna lilla skrikande, rosa korv. Runt, runt, runt i området och oftast åt vi också nåt medan vi gick. Både jag och mannen rasade i vikt medan liten ökade.

Sedan hände det: Liten slutade andas och mannen var på tjänsteresa i Italien. Vad hade jag gjort om min mamma inte varit där? Vi hamnade på sjukhus och fick all hjälp som både liten och vi kunde behöva. Två gånger fick vi strul med litens andning och vi fick veta att han dragit ned kräks i luftrören efter att ha ätit glupskt och haft kolikbesvär. 

Efter övervakning i tre dygn var vi hemma igen och nu hade vi fått hjälp med handlingsplan: Tider för att äta, sova, promenera. Efter en längre period av kolikuppgivenhet plus andningsuppehållen på det var kaoset ett faktum. De som haft riktiga kolikbarn vet vad jag skirver om.

Jag brast. Mannen blev hemma på tillfällig föräldrapenning och jag sjukskriven. Äntligen kunde vi finna lite ro.

När jag på två månader efter sonens ankomst gick ned  35 kg:n (på de 30 jag gått upp under graviditeten) och min barnmorska sa till mig att jag kanske borde överväga att dra ned på amningen var jag tillräckligt dum för att fortsätta, det hade kunnat gå åt skogen men det gick bra. Jag tuttade på , natt som dag, tills sonen var 6 månader men sen orkade jag inte mer. Han åt upp mig fullständigt och krävde mer än jag orkade.  Mannen hade velat att jag slutade tidigare men jag kände både av  den amningspressen som råder plus att jag verkligen ville amma.

Efter ett gemensamt beslut att bryta amningen och en hjälteinsats från mannen som fick köra nätterna då jag låg i annat rum och svettades blev han nöjd. Det tog ett tag men tillslut sov vi alla bättre och vi märkte snabbt att sonen mådde bra av att få en pigg och stark mamma som inte var slut av att amma hela tiden.

Att vara nära och bli buren har sonen alltid gillat, det gör han än i dag. Jag kan räkna gångerna jag ”bara kunnat lagt han ned”. Han har velat bli buffad och skuffad och sjungen för.

Han har velat bli sedd och ompysslad. Jag förstår han: Efter nio månader i magen är det inte lätt att helt plötsligt leva utan mammas ljud och beskydd. Det är mycket begärt av dessa små att kunna somna själva när de inte vet hur.

Många gånger har jag tänkt att många föräldrar gör det svårt för sig genom att krva för mycket av barnen i stället för att välja den enkla vägen. Det ligger ingen prestige i att få barnen att göra det ena eller det andra. I första hand måsste det ju handla om att det man gör fungerar för hela familjen.

Runt sonens 4 månaders dag slutade koliken och vi landade tillsammans.

Sonen  växte och blev större. Fram kom en gosig liten bebis ur den skrikande rosa saken. En liten som gjorde massor av ljud, ålade, började häva sig upp på armarna och medvetet le.

Jag började se att allt som vi gått igenom tillsammans hade fått oss att komma otroligt nära varandra som föräldrar och barn. Bärandet hade gett någonting! Vi hade gett sonen det han behövde.

Vi har säkert sjungit och dansat med sonen i flera veckor om man räknar ihop alla tid av skrik. I det kaoset som vi hamnade i kom en närhet som skrikande och ständigt ammande barn får. Vi har alltid funnits till hands och i dag vet jag  att sonen alltid varit en trygg kille som har ett stort behov av närhet och tillänglighet. Vi visste inte det när han kom och det tog nästan 1 1/2 år innan jag kunde sätta ord på det. Vi har vuxit ihop och nu vet jag mer vad han behöver.

Om det krävs att jag får bära liten medan jag lagar mat för att han ska bli glad då gör jag det. Om jag blir stressad av det är det mitt problem, inte sonens. Just nu samsover vi medan mannen ligger i stora sängen. Den nya egna sängen fungerade i några dagar. Nu skall den in bredvid vår stora säng, bredvid mig, så jag kan hålla en hand på liten då han vaknar eller så kan han ju krypa upp till oss när han vill.

Jag är inte den jag är innan Solbebisen kom; Jag är i första hand hans mamma och allt annat får hamna lite på vänt.

Vi har en lång väg att vandra tillsammans och jag är övertygad om att om ytterligare 1 1/2 år ser jag tillbaka på den här tiden och tänker: ”Hahaha, vad visste jag då?” Den som lever får se…

Ett som är säkert är att jag älskar vår son över allt annat och för han har jag gått genom eld och vatten, det kan ingen säga annat om!

Annonser

3 thoughts on “High need baby- Vår historia

  1. Pingback: 3-åringen « Superquinnan & Solkillen

  2. Tack för att du orkade skr.iva det här. Uppskattade att få läsa det. Kanske kan jag en dag klara av att skriva något liknanade…

    Kraaaaam!

    • Anna: Tänk att jag kom ur den krisfasen och det kommer du med att göra. Jag fick mycket stöd från min familj och hoppas du har det med. Jag vet ju att Linus är en klippa 😉 Och du.. Det kommer att bli bra vännen. Se på oss. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s