Flyga och landa

Vad lite man visste och vad mycket man trodde att man visste.

Det var som att slänga sig ut med en fallskärm och det tog bra lång tid för mig innan jag faktiskt landade.

Inte för att det varit en okontrollerad nedstigning. Tvärtom, det har varit lärorikt och roligt men också med en hel del oväntade vindbyar.

Att vara förälder är helt fantastiskt och oerhört skärmmande. Att få sen en liten hjälplös bebis bli en egen individ med vårt hjälp och stöd.

En individ som stundom säger: ”Du är dum mamma”, och pedagogiska jag säger: ”Varför är jag dum?” Och oftast får jag ett bra svar: ”För att jag inte fick mer glass.” T ex.

Jag tycker att det är viktigt att Isak får känna och uttrycka vad han tycker och det kan jag lova att han gör.

Trotsperiod säger vissa. Vi säger frigörelse.

En liten stor kille med en enorm vilja och en begåvning.

Så många stora tankar som snurrar i han lilla huvud. ”Mamma, hur fungerar en ringklocka?” Och vi pratar och diskuterar.

Många skratt blir det.

Förra helgen fick vi de första riktigt skrapade knäna och handflatorna.

Tvätta bort grus med tvål och vatten och riktiga smärttårar från sonen. Plåster med Hello Kitty på fyra ställen. ”Mamma. blir det fula ärr nu?”

”Det gör riktigt ont nu mamma.” Och där i badrummet insåg jag att det är det som gör föräldrarskapet så speciellt.

Jag kan få visa min son vad livet handlar om: Skratt, tårar, motgångar, kärlek, förluster, medgångar och vinster.

Och jag får vara med.

Det jag gått igenom och går igenom är han med i. När jag varit ledsen visar jag han det och han frågar: ”Varför är du ledsen mamma.” Och jag förklarar att vuxna också kan vara ledsna och det får man vara.

Varje kväll som vi somnar tillsammans håller han min hand och vi avslutar dagen med att säga: ”God natt och sov så gott. Jag älskar dig”.

Jag kan aldrig sluta beundra detta lilla liv. Så stor fast så liten.

Att ha burit min fina son i magen i nio månader trots en helvetsik värk, kejsarsnitt, kolikskrik, anindningsuppehåll, amningströtthet och ändlösa barnvagnspromenader. Det var värt ALLT.

Den samhörigheten är obeskrivlig och jag vill kasta mig ut igen med fallskärm.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s