Ledsen och upprörd

Jag funderade länge på om jag skulle skriva detta inlägg men kom fram till att jags om vanligt vill dela allt med er.

I onsdags blev jag uppringd av förskolan och får reda på att en pojke på sonens förskola ”gjort illa” min son. Han blöder rejält ur näsan och är riktigt ledsen. Pedagogen berättar inte namnet på pojken och säger att det kan ha varit ett misstag eller med flit men det är det ingen som vet då ingen av pedagogerna hann se vads om hände. Detta ifrågasätter jag givetvis. Hur är det möjligt att INGEN ser att ett annat barn blir attackerad med en spade så det blir blodutgjutelse?

Till saken hör att barnet som gett sig på min son gjort en liknande sak en gång tidigare och att jag och sonens pappa tagit upp barnets beteende med förskolan många gånger tidigare. Barnet lyssnar inte, är våldam och destruktiv och verkar ha koncentrationssvårigheter. I mitt tyckte borde barnet ha en resurs.

Det blir en svår sitaution när ett barn som antagligen har en diagnos ger sig på ett annat barn och vi som föräldrar givetvis tänker på vårt barns bästa men i mitt mammahjärta känns det att ett barn som också agerar omedvetet inte får tillräcklig med hjälp för att kunna gå i en normalstor barngrupp.

Det går en personal på denna pojke hela tiden och det drabbar de andra barnen.

Tillbaka till i onsdags: Jag åker givetvis och hämtar sonen. När jag kommer till förskolan är inte min son på sin avdelning utan har ”gömt sig” på småbarnsavd. Jag går ner och hämtar min son som är ledsen. Jag frågar vad som hänt och han säger utan tvekan: ”NN tittade mig rakt i ögonen och slog mig med spaden rakt på näsan (snöspade i metall)”.

Nu rä jag förbannad, för nu förstår jag att det åter igen är NN som gjort något riktigt illa. Dessutom har min son gömt sig på småbarnsavd. för denna pojke för att han inte vågat gå tillbaka till sin egen avd. Ingen pedagog har gjort nåt annat än att torka bort blodet på min son. Inga kläder i plastpåsar och t om hans skor är nedblödda.

Där och då pratades det inte mer om det som hänt mer än att sonens kontaktfröken åter igen sa att ingen sett vad som hänt.

Det sjönk in och jag blev både ledsen och förbannad på kvällen då min son säger: ”Mamma får jag byta förskola?”

Jag skrev ett argt, konkret, upprört mail till fröskolechefen och centrala förskolechefen där jag ifrågasätter många saker och tyvärr blir pojken med diagnosen uthängd (jag antar själv att han har en diagnos inget förskolan sagt och det är jag glad för för de ska hålla sin sekretess mot alla barn): Hur är det möjligt att personalen inte hinner se och punktmarkera ett barn som gör illa sina kamrater?

Varför medlade man inte mellan barnen på en gång? Min son är värd att känna att han får en ursäkt och att han kan känna sig trygg på platsen där han är hela dagarna. Sedan i höstas har sonen uttryckt att han är rädd, orolig och inte vill vara på förskolan och vi har tagit upp detta med pedagogerna men de tar det inte på allvar.    

Jag  blev uppringd av förskolechefen i går och hon sa att de verkligen tar detta på allvar och att det  är en allvarlig händelse som de inte accepterar. Hon kunde inte svara på vad konsekvenserna för pojken som gjorde det blir. Jag undrade om de ringt hans föräldrar i samma stund som de ringde mig men det fick jag bara ett svävande svar på.

Hon ville att vi skulle ha ett akutmöte men eftersom vi åker snart får vi inte till det förrän den 13/1 så då ska vi ses.

Mitt mammhjärta blöder och jag vill verkligen ha min son bort från den kommunala förskolan där perosnal kommer och går och är sjukskrivna hela tiden och där barngrupperna är större än vad som är bra för varken barn eller personal.

Så besviken och sårad.

Annonser

5 thoughts on “Ledsen och upprörd

  1. jag förstår att du är upprörd. och delar din syn på ”pedagogerna” i förskolan. jag har en liten pojke i min närhet som är stökig ibland men världens gulligaste för det mesta, men som inte trivs i sin förskola. det gick bra fram till 5-årsåldern då han hade pedagoger som förstod hans behov – han är troligen vad man brukar kalla ett särbegåvat barn som behöver utmaningar som intresserar honom. i den grupp han går i nu vid 6 års ålder förstår de inte hans behov, att det är urtråkigt att sitt i grupp och prata om saker som inte intresserar honom. då blir han stökig och bråkig. istället för att stimulera honom med utmaningar som fungerar för honom tar de den ”enkla” vägen och försöker tvinga in honom i gruppens rutiner. när det inte fungerar har de gett honom en egen ”resurs”, helt outbildad som inte heller förstår vad som behövs utan fungerar som en fångvaktare – gör han inte som dom säger stängs han in tillsammans med fångvaktaren i ett separat rum. det känns mer som en resurs för övrig personal så att de skall bli av med ett ”problem”. istället för att involveras gör de den lille gossen till en avvikare som isoleras från övrig verksamhet. det är lätt att ställa amatördiagnosen av en bokstavskombination när det i själva verket kanske handlar om understimulering. jag oroar mig för vad det kan ge för konsekvenser för honom fortsatt i livet.

    FRÅGA:
    finns det någon som känner till om det finns förskolor / lågstadier i stockholms närhet som är specialiserade på särbegåvade barn?

  2. Får jag fråga hur det har gått med det här? Vi var med om en liknande incident igår och jag är jäkligt ledsen och upprörd. Hur hanterade ert dagis det hela?

  3. Om jag så bara tänker tanken på att det skulle vara Jonathan som fått en spade i ansiktet så börjar jag gråta.
    Det är ju själva fasiken att det ska hända något så illa innan personalen reagerar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s