Frustrerad, men bara lagom. 

I dag är det två veckor sedan mina läkare på Huddinge sjukhus tog beslut om att koppla bort mig från TPN. Beskedet om att kapselentereskopin inte visade något avvikande var mycket glädjande!

Att stå utan TPN är allt annat är behagligt. Det är heller inte speciellt upplyftande att ha det.

I dag väger jag 49,3 kg från att ha vägt 50,4 kg på två veckors tid. Det är enkelt för alla er som har en normal vikt att påpeka att jag inte bör stirra mig blind på vågen. Varenda kilo räknas för mig. 

Det jag har lovat mig själv nu är att sluta väga mig då det bara gör mig uppgiven men jag har bara följt instruktionerna från ASIH och vägt mig för i min situation har det varit viktigt för dem att journalföra vikten. Vad min läkare inom psykiatrin anser om detta är något helt annat eftersom det skapar en stress.

Jag kan inte mycket om TPN och hur länge det är nödvändigt att en patient står på detta  men det känns lite galet och riskabelt att koppla bort någon vid en vikt på lite över 50 kg som är 170 cm lång. Om man nu ska stirra sig blind på BMI hade jag då ett BMI på 17,4. Nu är BMI 17,1.

Jag minskade själv ner Elvanse till 30 mg från 60 mg den 29/1. Den 3/2 slutade jag helt att ta den. Det visade sig vara ett bra beslut då min läkare inom öppenvårdspsykiatrin i måndags satte ut den helt.

Att Elvanse kan ge biverkningar som aptitlöshet och viktminskning visste jag om. Mindre aptit hade jag bara under inställningsperioden men jag har aldrig varit aptitlös. Och att denna medicin skulle bidragit till en sådan stor viktminskning som jag drabbats av tror ingen av mina läkare.

Frågan är då vad det är som ställer till detta? Sköldkörteln är ett återkommande ämne just nu så därför hoppas jag på att en remiss skickas till min endokrinolog som jag inte träffat på ca 6 år.

Åtta dagar utan Elvanse har bevisat hur effektiv medicineringen var för min adhd men mest troligen inte för min kropp.

Det här med att vara energilös i kroppen men att ha en malande energi i hjärnan är inte behagligt.

Jag är frustrerad men eftersom jag inte ska bränna onödigt mycket energi är frustrationen kontrollerad.

Vikten går alltså nedåt. Det knäcker mig och har blivit en inre stress att jag inte går upp i vikt.

Förstår ni känslan av när man gör allt man kan men inget händer. Det är klart jag är uppgiven och ledsen. Mer än det men jag försöker hålla ihop.

I dag kom ASIH för att lämna kommande veckas mediciner. Sköterskan frågade hur det är med mig och det var ju som att dra ur en propp.

Helt ärligt är det skit. Jag mår inte alls bra i kroppen och jag börjar dessutom känna mig nedstämd. 

Jag var ju på så god väg. Vad fan är det som är fel? Klart jag funderar över min hälsa nu igen. Är det något generalknas någon annanstans än i tarmen? Vad skulle det vara?

Ska jag fortsätta rasa i vikt?  Är det det dem vill se och hur länge ska det få pågå?

Är jag något experiment?

(Ni får ursäkta, det är hyperhjärnan som skriver nu.)

Givetvis förstår jag att jag inte ska medicineras med centralstimulerande läkemedel just nu men det blir bara ett stort gytter av att både vara svag somatiskt och att ha en hjärna som far fram som en projektil.

Läkaren från ASIH ringde upp mig strax efter att sköterskan varit här. Hon meddelade att jag egentligen skulle skrivits ut redan förra veckan men att läkarna på Huddinge inte lämnat något besked. ASIH har försökt att nå dem men inte lyckats.

Det kändes ju så där att få höra att de tänkt ta så snabba beslut. Enligt mitt samtal med läkaren på gastro. skulle de avvakta beslut om detta för att se vad som hände med vikten. 

Facit i hand: Jag minskar i vikt. Sätt in TPN igen. 

Läkaren på ASIH sa att vi från båda håll får försöka nå läkaren på Huddinge på måndag för besked. 

På tisdag ringer läkaren från ASIH upp igen och då får vi besked om vad som ska ske.

Inte bara hade denna läkare från ASIH också åsikter om hur länge effekten av lisdexamfetamin kan sitta kvar i kroppen hon menade också att en av mina andra mediciner kan påverka vikten och sköldkörteln. Så nu oroar jag mig för det också. Sådant jag aldrig skulle lagt en tanke vid tidigare.

Jag är less på den här skiten nu (Och ni kan ta det lungt. Jag är i grunden stabil som en fura) med att kämpa och kämpa för att öka i vikt utan att se resultat.

Kanske är det så som min läkare på Capio säger? Sluta bara tänka på det. Lev som vanligt och aktivera dig. Fokusera inte på att gå upp i vikt. Men kan det verkligen vara så enkelt? 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s