Snitten- Två så olika

Isak född 2007:

Foglossning i vecka 16. Kryckor och näst intill orörlig sista tiden. Det blev planerat snitt för oss…Inte som vi tänkt oss som gått på profylaxkurs och tränat på att vara ett team 😉 till förlossningen.

Det här är min förlossningsberättelse från vårt planerade kejsarsnitt.

På morgonen den 7 september 2007 gick vi upp 5 för att hinna till Södertälje BB till klockan 7. Vi var ganska lugna med tanke på vad vi hade framför oss denna dag. Jag var jättehungrig eftersom jag fastat sedan 22 kvällen innan. Med Mini i magen är det klart att jag var superhungrig. Bebben var ju så aktiv under hela graviditeten.
Väl framme på BB blev vi inskrivna. Jag fick på mig sjukhuskläder och man satte band runt min handled. Jag fick en kanyl i vardera hand.
Vi fick veta att vi inte alls skulle få komma upp till OP vid 8 som vi först fått veta utan att de haft så många akutsnitt under natten och morgonen att vi skulle få vänta.

Trots att väntetiden bara blev tre timmar var det en mycket lång tid just då. Vi väntade ju på vår bebis! Det var en konstig känsla att veta när man skulle få barn. I flera veckor gick vi ju och visste datumet.

Två sköterskor kom och presenterade sig för oss, den ena hette Sabina och var Barnmorska och det var hon som skulle vara med och ta hand om Solbebisen då han kom ut. Hon var jättegullig under hela vistelsen på BB. Man satte en kateter för att blåsan ska vara tömd under hela operationen och sen fick jag ställa de frågor jag hade. En profylaktisk spruta med antibiotika fick jag med. M och jag grät en tår tillsammans av all nervositet och lycka som vi hade inom oss. Jag började bli mer och mer nervös desto mer klockan blev.

Vi lyssnade på radio och pratade om allt möjligt medan vi väntade. Vi pratade mest om bebisen och hur vi trodde han skulle se ut. Vi visst ju att det skulle vara en kille eftersom vi varit på 3D UL i vecka 28. Då bestämde vi oss också för namnet Isak av de namnen vi hade som alternativ.
Tillslut kom Sabina in och sa att det var dags. De skjutsade upp mig i sängen jag redan låg i och M som nu fått på sig operationskläder gick med. Jag kände mig helt lugn, antagligen var jag så vettskrämd att jag blev helt cool.
Väl uppe på OP gick de förberedelser som var kvar snabbt.
Vi fick hårnät på oss båda två och M såg riktigt kul ut i sitt han som nästan inget hår har.

Vi fick träffa OP teamet, de var 8 totalt. En som stod vid mitt huvud hela tiden, en som tittade på hjärta/ syresättning, en narkosläkare, en kirurg och en sköterska som assisterade denne, Sabina barnmorskan och en extra barnmorska ifall något skulle vara fel på Solbebisen då han kom ut. Och så en barnmorskestuderande.
Väl inne på OP blev jag supernervös. M fick sitta vid min sida då de skulle lägga spinalbedövningen. Jag som hade så ont i fogar och rygg fick svårt att sitta ihopkrupen framåt och jag grät en hel del. Man kan få ligga ned men det passade inte på mig av någon anledning.

Narkosläkaren var en duktig kvinnlig läkatre och hon fick prova två gånger innan hon fick in sprutan på rätt ställe.. Tydligen rätt mycket som sitter där den skall in. Det var inte behagligt, och gjord lite ont, men det är ju aldrig ”bekvämt” att få en spruta. Jag profylaxandades så gott jag kunde. Det blir lätt så att man spänner sig när det gör ont och då gör det ju ännu ondare. Jag var nog rädd inför operationen eftersom man inte riktigt har koll på vad som ska ske och jag vill ju gärna ha koll på allt i minsta detalj.

M var ett bra stöd och fick mig att tänka på annat så gott det nu gick. Alla sköterskor var också jättebra med att få mig att koppla av och andas lungt.

Spinalen bedövar inte helt utan är som en tandläkarbedövning. Narkosläkaren tar en tuss bomull med kall sprit på för att avgöra om man är bedövad på rätt sätt. Om man känner att tussen är ”varm” har bedövningen tagit. Sedan jämför dem om det är kallt eller varmt på olika områden nedanför bröstet. Det var en läskig känsla att vara bedövad men att känna.
Sedan var det dags för operation. Jag var uppkopplad med dropp och en kanyl var redo för morfin. Man hade hela tiden koll på blodtryck och syresättning.
Vid det här laget var M mer nervös än jag. Vi skulle ju när som helst få möta vår lilla kille!
Sedan satte kirurgen igång och det drog och spände i magen och ovanför bröstet. Konstig känsla. Det är en ganska brutal operation eftersom de bökar i magen på en och det känns.

Solbebisen skrek redan innan han var ute. Ett gällt men starkt skrik kom inifrån magen. Då sa jag: “Skrik lite mer för mamma”. Kirurgen och en av barnmorskorna sa att det var en pigg bebis vi hade fåttt. När jag såg att de lyfte upp han fanns inga rädslor för att något skulle vara fel. Han var så vacker. Alldeles blå/ röd och full med fosterfett- Han var alldeles tyst.

4 minuter efter att kirurgen börjat var vår son ute. Klockan var 10.37. Efter att ha blivit lite avtorkad och att navelsträngen klippts av kom han upp på mitt bröst och låg där alldeles lugn med sina stora blåa ögon. Han verkade så harmonisk och han tittade storögt på mig och mannen. Jag fick ligga med han på bröstet i ungefär 5 minuter sedan gick mannen och barnmorskan Sabina ut till ”barnrummet” och de undersökte han som man vanligen gör. Apgar och allt var toppen.

Sedan kom mannen in med han tillbaka till mig och medan de sydde ihop mig, vilket tog ca. 25 minuter, låg Solbebisen och började amma som smått. Jag hade redan mycket råmjölk vilket jag är mycket tacksam för så här i efterhand.

Jag var så lycklig, han var fullkomligt underbar! M och jag bara tittade på varandra. Och Solbebisen tittade storögt på oss och allt runt omkring med sina stora blå ögon. Det fanns inget att säga. Han var vår son!
Sedan fick vi skiljas åt. Jag skulle till IVA och där fick jag ligga en timme för att de skulle se att jag mådde bra efter OP. M och Isak fick vara på vårt familjerum tills jag kom ned, han satt blixtstilla med han på bröstet och hade inte vågat röra på sig;-).

M fick sköta om Isak i två dygn innan jag kunde komma ur sängen. De missade mitt smärtstillande första dygnet (!) så jag hade superont i snittet. Dessutom hade jag förlorat en hel del blod under OP, 1 ml. från att behöva transfusion. Tur att jag slapp!

Jag var mör efter operationen, jag tror många glömmer att ett kejsarsnitt är en bukoperation och ett stort ingrepp. Jag hade starka eftervärkar med och jag fick ont när jag ammade då livmodern drog ihop sig men då fick jag morfin så var det okej. Det var en mycket annorlunda upplevelse att få sitt barn till sig på det sättet. Men jag måste vara ärlig och säga att jag tyckte det var obehagligt och att det gjorde ont i huden då de drar i en mycket. Jag vet ju inget annat än att vårt barn kommit till oss via kejsarsnitt men jag skulle aldrig välja det självmant. Att komma upp och gå var en pärs, foglossningen kändes av och jag fick bita ihop och kämpa på. En jättebra sjukgymnast kom och hjälpte mig med övninar som jag skulle göra. Man har ju trots allt ett snitt som skall läka och som känns. Och man har eftervärkar som alla andra och eftersom man är snittad i livmodern känns de mer och det gör också mer ont när man ska börja amma. Jag tog morfin när jag behövde och det är jag glad för. Man ska absolut inte ha ont efter ett snitt!

Alla sköterskor och läkare på Södertälje var super! Jag skulle rekommendera vem som helst att föda där. De har barnläkare dagtid.

Innan vi åkte hem tog man bort agrafferna (häftstift som man häftar ihop snittet med) det kändes inget alls. Man kontrollerade att det läkt bra och tejpade ärret. Vi fick ligga kvar i 4 dagar på familjerum och maten och allt var bra. Vi var hemma igen den 11 sept. Då hade min mamma lagat middag och fixat till hemma hos oss.
Det var så skönt att komma hem till vårt egna kryp in.
Efter 3 månader gick jag någorlunda normalt igen efter foglossningen men jag har än i dag ont i ligamenten och ryggen av foglossningen vid större ansträgningar.
Stygnen läkte bra på ena sidan men blev lite rött och fult på andra då jag fick en liten blödning på den sidan av såret. I dag ser ärret mest ut som ett litet vitt streck.

Men tänk att sonen kommit ut genom min mage så där? Det fattar jag fortfarande inte… Trots att jag inte kunde föda “normalt” upplevde jag och M att förlossningen var fin. Att få möta sitt barn kan inte vara annat än fint och hur de kommer ut är inte det viktiga i kråksången…

 

Alice född 2012:

 

Gick på specialmödravården pga min kroniska reumatiska sjukdom och dåliga järnvärden på det (nästan inget Ferritin kvar i kroppen samt B-vitaminbrist) under större delen av min graviditet med Alice.

Planerat snitt bestämdes tidigt och efter samtal med överläkaren på SÖS på kvinnokliniken bestämdes snittdatum till den 1/12.

Min kropp bråkade en hel del under denna graviditet med men inte alls som med Isak. Ingen foglossning alls med denna tös men väl en ländrygg som alltid gjorde ont och eftersom jag även med henne gick upp till nästan 80 kg var det tungt för kroppen.

Den 19/11 var vi på Spec. MVC för läkarbesök och då var jag så trött och slut och gick på så starka smärtlindrande att läkaren och vi bestämde att man skulle försöka få till en tid för planerat snitt tidigare. Efter att läkaren gått till mottagningen för planerade snitt och undersökt om tid fanns tidigare än den 1/12 fick vi besked att vi skulle få tid den 26/11 och inskrivning den 22/11.

Denna gång skull bebis alltså komma på SÖS och det visade sig vara bra att vi valt detta sjukhus denna gång.

Kl. 13 den 22/11 var vi på inskrivingssamtal på mottagningen och då träffar man operatör, barnmorska och narkosläkare.

Vi fick veta att vi skulle vara det sista snittet den 26/11 av fyra.

Hem efter det och bara vänta i tre dagar.

På morgonen den 26/11 åkte vi förväntansfulla in till SÖS med barnstolen i bilen och full BB väska,

Väl på plats hade jag på känn att något var annorlunda. Och mycket riktigt: När vi låst in våra saker i skåp och jag bytt om till snygga sjukhuskläder säger BM att vi står näst på tur då en av mammorna fått bebis i helgen 🙂

Nervös make, plötsligt skedde allt väldigt fort. Han får byta om till OP-kläder fort och vi får ta hissen ner med BM en trappa ned till OP-avd.

Vi möts i operationssalen av ett team på 8 personer. Jag som gått igenom snitt förut känner igen det men maken, trots förberedelser får en smärre chock.

Jag får kateter och spinalen ska sättas, något som jag upplevde som väldigt jobbigt med sonen. Denna gång obekvämt men inte obehagligt. Beror mycket på vem som sätter den har jag nu lärt mig. Men lika svårt att kuta med ryggen med den stora magen 😉

Sen gäller det att lägga sig ner fort och efter det testas spinalen med hjälp av kalla tussar på magen och benen.

På med EKG, syrgas och pulsmätare mm.

Sen börjar snittet efter time out och denna gång stämdes också av med mig att jag fortfarande ville sterilisera mig. Ja nu är jag klar med att vara både gravid och snittas! Inga mer bebisar.

Snittet gick fort men jag kände att något inte stämde när hon kom ut. Jag hade blivit informerad om att skillnanden denna gång mot år 2007 är att bebisen inte avnavlas så fort utan ligger några minuter på benen (detta för att antikropparna från mig ska överföras till barnet).

Men bebis slutar skrika och jag säger till maken att något är fel.

Och det är det. Bebis andas inte och plötsligt går allt väldigt fort. Jag ser vår lilla blå bebis bäras till barnbordet som är inne i operatonssalen till vänster om oss och jag tittar hela tiden på henne. Jag säger till Matte med gråten i halsen att jag vill att han ska fota henne (tanken på att hon ska dö finns). Han står mellan mig och Alice och vill vara med oss båda men jag säger att han ska gå till henne.

Under tiden har de ringt på BL från Neonatalen som kommer inom 45 sekunder springandes. Alice återstimuleras och ligger i CPAP och får hjälp med andningen genom syrgas som trycks ned i lungorna. Man ser att hon har svårt att andas nu då hela hennes lilla bröstkorg dras in för varje andetag.

15 minuter ligger hon på bordet och hämtar sig långsamt med starthjälp. De ringer på en ”second opinion” och en överläkare kommer från NEO för att kika på dottern som nu börjar bli rosa som hon ska.

Läkaren konstaterar att flickebarnet ska få komma till mig och ligga hud mot hud.

Den bästa känslan i värden! Hon ”gruntar” och är trött men hon är hos oss.

Medan jag sys ihop som tar ca 20 minuter ligger hon hos mig och maken sitter på sidan av oss har Alice på sig EKG. Vi blir flyttade till uppvaket och man kommer från NEO och tittar till Alice ofta. De rådgör med varandra om vi ska få plats på NEO men bestämmer sig för att vi ska vårdas tillsammans på BB avd. 73, känns mycket bra.

12 ggr. per dygn kommer en sköterska och kontrollerar Alice andning och tar glukosprov, hon har fått i sig mycket fostervatten och tappat blodsocker efter den lite tuffa ankomsten. Vi får tillmata med ersättning i kopp och jag kämpar med amningen men vi inser ganska snart i samråd med läkaren och BM att ersättning och kombination amning är bäst då sockret är svajigt och hon skakar av lågt blodsocker.

Den 28/11 åker vi hem med en tös som är” fin och välmående”. 48 cm lång och väger 3440 gram.

 

Detta snitt upplevde jag som harmoniskt ur operationssynpunkt, snittet gjorde inte ont och denna gång tejpades jag och slapp de hemska agrafferna. Har inte haft ont något alls efter och behövde bara ta smärtlindring 4 dagar efter.

Mycket bra bemötande och proffsig personal på SÖS, det enda som är riktigt dåligt där är maten 😉

20130617-201041.jpg

Annonser

One thought on “Snitten- Två så olika

  1. Pingback: Superquinnan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s